Ljudet av trummor från djupen kittlar fantasin

En av litteraturens mest klassiska och spännande stunder är när ljudet av trummor börjar ljuda i Morias gruvor. För alla som är obekanta med detta handlar det alltså om JRR Tolkiens episka ”Sagan om ringen”, den första boken i trilogin, när ringens sällskap råkar väcka något till liv inne i en bergsal tillika gruva.

Vi är medskapare

Har man mot förmodan inte läst detta, eller sett filmen, är det bara att gratulera. Detta är som sagt en oerhört spännande passage i en oerhört spännande serie. 

Även om filmerna förstås är fantastiska är böckerna ännu bättre. Inte bara för att litteraturen bara är mer utan för att den även ger fantasin chans att aktivera oss på ett plan som film inte kan.

För det är när vi själva investerar något av oss själva, genom att tolka ett verk, som det också växer till något mer än vad film kan erbjuda.

När vi läser en bok är vi nämligen också medskapare till verket i fråga. Skulle vi sätta två läsare, med samma bok, sida vid sida och sedan kunna se hur de tolkar en bok skulle vi garanterat se två likartade men också olika upplevelser.

Det är här vår egen kreativitet kommer in i bilden.

Just skapandet, för skapandets skull, är också en av de saker som skiljer oss från övriga djur här på jorden. För genom att vi skapar något själva tolkar och berättar vi också något om vår omgivning.

Här är Tolkiens evigt djupa Moria en god metafor för hur det är att faktiskt vara kreativ. För ofta handlar det om att gräva allt djupare ned i själen efter nytt guld att lyfta fram i ljuset. Kom bara ihåg en sak, en varning från ”Sagan om ringen”: Gräv inte för djupt eller för girigt. Risken är att du finner något som kan bli för mycket av ett äventyr att hantera.